|
v 1:2
|
RASSTANDARD AUSTRALISK KELPIE
Hemland: Australien
Bakgrund/ändamål:
Australisk kelpie härstammar från
olika typer av vallhundar, som engelsmän och skottar medförde och
importerade till Australien under 1800-talets första hälft. Av dessa
vallhundar formades så småningom en typ av hund som kom att bli en
oersättlig hjälpreda för fårfarmarna med sina hjordar om flera tusen
djur. Kelpien blev känd som en outtröttlig vallare lika användbar på
de öppna slätterna som i de trånga fållorna, där det krävdes en
tuff hund för att klara av de tätt sammanpackade fåren. Rasnamnet
fick kelpien efter en berömd vallhund under 1870-talet som hette King's
Kelpie. Den första standarden för rasen skrevs 1902 då man
fortfarande avlade enbart på vallningsförmågan och modellen var alltså
en funktionell, arbetande hund. Sedan dess har bara smärre förändringar
gjorts i standarden och fotografier av King's Kelpie visar att typen
fortfarande är sig lik. I Australien är kelpien alltjämt en oumbärlig
medhjälpare på fårfarmerna. Kelpien har inte bara nått framgångar
som vallhund, utan i Sverige har den framför allt visat sig vara en utmärkt
allroundhund. Genom sin storlek och kapacitet har kelpien exempelvis
visat sig vara mycket användbar som tjänstehund inom såväl bevakning
som räddning. En kelpie är mycket arbetsvillig och trivs bäst när
den får någon uppgift att lösa. Typiskt för rasen är dess välvilliga
inställning till människor och dess läraktighet, vakenhet och
samarbetsförmåga. Rasen kom till Sverige 1973.
Helhetsintryck:
Helhetsintrycket skall vara en smidig, livlig hund av hög klass, som
visar hård muskelkondition kombinerad med stor smidighet i lemmarna och
som ger intryck av förmåga till outtröttligt arbete. Den skall vara
fri från varje antydan till spinkighet. Kelpien är en utomordentligt
vaken, pigg och i hög grad intelligent hund med ett milt, fogligt lynne
och en nästan outtömlig energi, med en påfallande lojalitet och
plikttrogenhet. Den har en naturlig instinkt och fallenhet för att
valla får, både på öppen ostängslad mark och i inhägnade fållor.
Varje felaktighet i byggnad eller temperament som är främmande för en
arbetande vallhund måste anses som otypiskt.
Huvud:
Huvudet skall stå i proportion till hundens storlek. Skallen är en
aning rundad och bred mellan öronen. Pannans profil är rak fram till
ett markerat stop. Kinderna är varken grova eller utstående men runda
mot nospartiet, som är fint utmejslat och markerat. Nosen skall helst
vara en aning kortare än skallen. Läpparna skall vara tättslutande
och släta utan slapphet. Färgen på nosspegeln rättar sig efter färgen
på pälsen. Huvudets allmänna form och kontur ger ett ganska rävligt
uttryck, vilket mildras av de mandelformade ögonen.
Ögon:
Ögonen skall vara mandelformade,
av medelstorlek, klart markerade i vrårna och visa ett intelligent och
ivrigt uttryck. Färgen på ögonen skall vara brun, harmonierande med färgen
på pälsen. På blå hundar är ljusare ögonfärg tillåten.
Öron:
Öronen skall vara upprättstående,
avsmalnande till en skarp spets i toppen. Själva örat skall vara tunt
men starkt vid basen. Öronen skall vara brett ansatta på hjässan,
lutande utåt, lätt rundade i ytterkanten och av medelstorlek. Insidan
av örat skall vara väl behårad.
Bett:
Saxbett med starka, sunda och jämnt placerade tänder.
Hals:
Halsen skall vara medellång, stark, lätt välvd och gradvis övergå i
skulderpartiet. Den skall vara fri från löst halsskinn och ha en någorlunda
kraftig krage.
Kropp:
Bröstkorgen skall vara djup snarare än vid med väl välvda revben.
Ryggens överlinje skall vara fast och jämn. Ländpartiet skall vara
starkt och muskulöst och flankerna skall ha gott djup. Hundens längd
från spetsen av bröstbenet i en rak linje till sittbensknölen är större
än höjden och förhåller sig till denna som 10:9.
Fram- och bakben:
Skuldrorna skall vara torra,
muskulösa, väl sluttande med skulderbladen tätt ansatt vid manken. Överarmen
bör bilda en rät vinkel mot bogbladet. Armbågarna får varken vara inåt-
eller utåtvridna. Frambenen skall vara muskulösa med stark men elegant
benstomme, raka och parallella sedda framifrån. Sedd från sidan skall
mellanhanden visa en lätt lutning för att säkerställa smidigheten i
rörelserna och förmågan att vända snabbt. Bakdelen skall vara bred
och stark. Korset skall vara ganska långt och sluttande, knäleden väl
vinklad och hasorna ganska låga. Sedda bakifrån skall bakbenen från
hasen till tassen vara raka och parallella och varken för brett eller för
trångt ställda.
Tassar:
Tassarna skall vara runda, starka med tjocka trampdynor och väl slutna
med väl välvda tår och starka, korta klor.
Svans:
I vila skall svansen hänga i en mycket lätt båge. Under rörelse
eller upphetsning får den höjas, men under inga omständigheter bör
svansen bäras förbi en lodrät linje dragen genom svansroten. Den
skall vara försedd med en rejäl borste. Den skall vara ansatt så att
den sammanfaller med det sluttande korset och den skall räcka ungefär
till hasen.
Rörelser:
För att åstadkomma den nästan obegränsade uthållighet som krävs av
en arbetande fårhund på vidsträckta oinhägnade marker måste kelpien
vara absolut sund, både i byggnad och i rörelser. Varje tendens till
kohasighet, hjulbenthet, styltighet, lösa bogar eller bundna rörelser,
nystande eller paddlande rörelser är ett allvarligt fel. Rörelserna
skall vara fria och outtröttliga och hunden måste ha förmåga att vända
plötsligt i hög fart. När hunden travar kommer tassarna att sättas
allt närmare varandra i markplanet allt eftersom hastigheten ökar, men
när hunden står stilla skall den stå parallellt.
Päls:
Pälsen skall vara dubbel med kort, tät underull. Täckhåret skall
vara tätt, varje hårstrå rakt, hårt och liggande utefter kroppen så
att det står mot regn. På undersidan av bålen till baksidan av benen
är pälsen längre och bildar vid låren en måttlig byxa. På huvudet
(inklusive insidan av örat), benens framsidor och på tassarna är pälsen
kort. På halsen är den längre och tjockare och bildar en krage.
Svansen skall vara yvig. En päls som är för lång eller för kort är
fel. I genomsnitt bör håret på kroppen vara från 2 till 3 cm långt.
Färg:
Svart, black and tan, röd, red and tan, fawn (gulbrun), chokladbrun och
rökblå.
Mankhöjd:
Mankhöjd för hanhund 46-51 cm Mankhöjd för tik 43-48 cm
Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande
till graden av avvikelse.
Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt
belägna i pungen.
| |
